Igår när jag hoppade av tbanan vid halv ett kände jag mig ganska lugn. Där var inte så mycket folk och stim vid tbane stationen så det kändes lugnt. Ringde Johan ifall ifall då jag hatar att gå själv så sent och gärna pratar med dem. När jag kommit cirka halvägs hem märker jag hur en bil börjar köra sakta bakom mig och även stannar till vid en punkt. När jag blickar in i bilen sitter där tre utländska killar som riktigt spanar in mig. Jag tittar bakom mig och där är inte en människa i sikte, great tänkte jag! Jag börjar bli sjukt rädd och bilen börjar köra sakta förbi mig, antagligen för att kolla läget. Den kör framåt och jag vet att den inte kan köra vidare och att den kommer att vända så, så fort den kört ur sikte kutar jag in bakom ett hus av något slag. Som jag misstänkte kommer bilen igen och stannar till. Jag ser dem men dem ser inte mig och jag ser hur dem riktigt letar med blicken men sen kör vidare. Vid det här laget är jag livrädd och ringer min bror och berättar läget och säger att jag ringer igen om jag ser dem så han får komma. Jag kutar väck från huset, hela Tante Ulrikkes vei och genom parkeringen som är precis vid vårt hus. När jag precis ska gå ner mot huset vänder jag mig om och ser en bil, antagligen den i början av parkeringen men i och med att dem håller på att bygga om den och där är massa gropar kör dem inte in.

Hjärtat slår i 190 när jag äntligen vrider om nyckeln till dörren och sedan snabbt så in i helvete låser den igen.

Igår var jag så uppjagad att jag inte kände mig såå rädd. Men efter massa äckliga drömmar inatt om att någon försökte döda mig känner jag mig mest som en rädd liten flicka idag.

Visst har man känt sig rädd för men aldrig tidigare har jag känt mig så utsatt som igår. Det hände ju aldrig något men det var nog jävligt nära. Jag saknar mitt säkra Halmstad <3

Var rädd om er!